Jag står här, bland spadar och grävskopor, med den blöta sanden våldgästandes mina svindyra vita nikeskor, omringad av ett tjugotal ungar. Jag kunde en gång i tiden kalla mig själv stadens mest eftertraktade ungkarl men passar numera in under etiketten ”ensamstående farsa”. På den gamla goda tiden var jag snubben med det. Charmören som fick tjejerna, bara genom en blick, att darra på knäna. En del dreglade, andra svimmade. Enligt klyschan var jag killen som alla andra killar drömde om att få vara. Killen som var snyggast, visste allt, var bäst på allt. Det var jag det. Anton, heter jag förresten.
Från att ha varit snubben med det tog det inte väldigt lång tid att bli snubben med den. Den, är resultatet av två ungdomars något oansvarsfulla natt tillsammans på en fest. Denna den heter Emil. En jäkligt söt unge, om jag får säga det själv. Äpplet faller inte långt från trädet, som man brukar säga. Just nu tittar jag på hur han förnöjt sitter i sina blå galonibyxor bland alla de andra barnen och gör en sandkaka. Han kommer mycket snart att erbjuda mig att smaka på hans mästervärk. Han är, enligt min mening, den mest fullbordade lilla människa som någonsin har skapats. Smart, som sin farsa, är han också. Det brukar märkas när han systematiskt snor både spadar och hinkar från de andra barnen. ”Det kommer att bli något stort av honom” tänker jag ofta.
Tyvärr lockar inte min son till sig särskilt många brudar. Att tjejer tycker om barn är något som jag insett vara något av en myt. I alla fall hos de unga, fräscha, pumorna. Om barn var något som tilltalade skulle jag för länge sedan ha kunnat ge lille Emil en morsa. Men, precis som hans mor, väljer de att lägga benen på ryggen så fort de förstår att den lille snorande blonda ungen är min.
Det händer ibland att en ung, snygg, tjej kommer fram till mig och frågar: ”Vilken utav de här är du brorsa till då?” Vid dessa tillfällen, som om han har ett eget alarmsystem, brukar Emil passa på att peta in sand i ögonen. Detta brukar i sin tur utlösa ett gallskrik över hela lekplatsen. Bruden brukar alltid undra varför ingen tar hand om den blodröda ilskna snorungen och jag ägnar mig då till att försöka att se ut som att jag undrar detsamma. När jag ignorerar Emils tjutande brukar han efter några sekunder komma tultandes (han har inte riktigt fått kläm på hur det är att gå normalt utan vaggar av och an, från sida till sida, som en pingvin), se ut som ”hej kom och hjälp mig”, och rycka mig i byxbenet. När jag fortsätter att se oberörd ut byter ungen taktik och biter mig i benet, sedan vrålar han: ”Pappaa bääär miiig” När tjejen då får grepp om hur det hela ligger till vänder hon på klacken och springer skrikandes iväg.
Nu ser jag hur Emil är färdig med sin sandkaka. Jag går fram till honom och väntar på den återkommande frasen som yttras minst hundra gånger om dagen av förväntansfulla barn; ”smaka?” Men den kommer inte idag. Idag säger Emil: ”Pappa, vad ska det bli av dig?”
Detta yttrande från min fyraåring vänder upp och ner på min värld. Vadå vad det ska bli av med mig? Jag är ju farsan Baloo, han som ska lära Mowgli (Emil), allt han kan. Jag tittar mig desperat runt omkring på lekplatsen för att hitta ett svar. Vad ska det bli av mig? Vad ska det bli av mig?, Vad ska det bli av mig? Tillslut fastnar min blick på ett sandslott som någon överenergisk unge suttit och skapat och jag svarar: ”Jag ska bli kung” Emil verkar nöjd med svaret då han lyser upp som en sol för att sedan återgå till sitt arbetande i sandlådan. Efter några minuter i tystnad tar han ett bestämt tag om spaden och trycker upp sand i mitt ansikte.
Där stod han, mitt bland spadar och grävskopor, med den blöta sanden läckandes in i de svindyra nikeskorna, omringad av massor av barn. En gång i tiden betraktades han som stadens mest eftertraktade ungkarl men passade numera in under etiketten ”ensamstående farsa”. I sin glans dagar var Anton snubben med det. En don Juan som fick tjejerna, bara genom att titta på dem, att darra på knäna. En del dreglade andra svimmade. Enligt klyschan var han den kille som alla andra killar drömde att få vara.
Från att vara snubben med det, tog det inte lång tid för Anton att bli snubben med den. Den, var resultatet av hans oansvarsfulla natt tillsammans med en tjej på en fest. Denna den döptes till Emil och var hans son. Anton brukade se på honom och tänka att han var den mest fullbordade människa som någonsin funnits. Han brukade ofta tänka att det skulle bli något stort av Emil, särskilt när han såg hur han systematiskt snodde åt sig spadar och hinkar från de andra barnen. ”Vad smart han är, precis som hans far”, tänkte han ofta.
Tyvärr lockade inte lille Emil, trots att han var söt som socker, till sig särskilt mycket brudar. Anton fnös ofta föraktfullt åt vad han numera tyckte var en myt, att tjejer skulle gilla ungar. Precis som Emils mamma, la de flesta benen på ryggen när de förstod att Anton var pappa.
Det hände ibland att en ung, intet ont anande tjej kom fram till honom och undrade vem utav barnen på lekplatsen som var hans bror. Vid dessa tillfällen brukade Emil, som om han hade ett eget alarmsystem, alltid passa på att peta in sand i ögonen. Detta utlöste i sin tur ett gallskrik som inte lämnade någon oberörd. Till en början brukade Anton, i förhoppning om att behålla tjejens intresse, låtsas som att han inte visste vem den mycket upprörda lilla killen var. Emil brukade alltid avslöja honom, då han alltid vaggade fram till honom (han hade inte riktigt lärt sig gå utan tultade från sida till sida, som en pingvin) och ryckte honom i byxbenet. Anton försökte då tappert att några sekunder till att se ut som om han inte visste vart den lille killen kom ifrån men lyckades inte särskilt länge då Emil brukade hämnas sin pappas ignorans genom att bita honom i benet. Sedan brukade han vråla: ”Pappa bär mig!” När tjejen då förstod hur det gick till vände hon på klacken och gick.
Anton betraktade hur Emil fullbordade sin sandkaka. Han gick till fram till honom och väntade på den fråga som yttrades minst hundra gånger om dagen i sandlådan; ”smaka?”.
Denna dagen kom inte frågan, lille Emil frågade istället, så som bara en fyraåring kan, ”Pappa, vad ska det bli av dig?” Trots att Anton förstod att denna fråga inte hade någon vidare innebörd blev han ställd. Han tittade sig runtomkring på lekplatsen och letade desperat efter ett svar. Tillslut fastnade hans blick på ett sandslott och han svarade: ”Jag ska bli kung” Emil verkade nöjd med svaret och fortsatte att arbeta med ännu en sandkaka. Anton satt bredvid och funderade, fortfarande ställd. Efter några minuter i tystnad fattade Emil tag i spaden och tryckte upp sand i hans ansikte. Emil skrattade.
Vad tyckte jag då om denna uppgift? Nja, sådär. Valde att inte skriva en hel novell utan ett slags uttrag ur en längre text. Roades egentligen inte av att byta berättarperspektiv men märkte, genom att ändra det, vissa olikheter i Antons personlighet. I jag-texten är Anton en kille med humor medan han i den andra texten framstår som en mer allvarlig person, som att det är något som tynger honom. Det kändes helt enkelt inte bra att skriva på samma sätt i jag-versionen som i tredje-person-versionen.
