novellkladd

Lika starkt som varje stjärna lös den kvällen ville han minnas henne. Himlavalvet bar nattens klädnad, stjärnorna glittrade mot den svarta bakgrunden. I det mörkerlagda rummet var fönstret med dess vy ut mot natten den enda källan till ljus i rummet. Den klotrunda klarvita månen stod tillsynes orörlig på himlen, verkade nära men var så långt borta. Som hon.
Den gamle mannen tittade ut genom fönstret där han låg i sin säng. En gång hade han varit en gänglig ståtlig ung man, men åren hade gått och den unge mannens kropp hade sedan länge förvandlats till en åldrings. Svaga rosslande andetag hävde den gamles bröstkorg upp och ner. Varje in- som utandning innebar en olidlig smärta och följdes ofta av ett häftigt hostanfall. Den gamle mannen visste att hans tid var knapp, men än hade han några timmar kvar. Han önskade att hon hade varit där, hans älskade. Han slöt ögonen och såg henne framför sig.

Under den varmaste sommardagen i juni 1955 hade de träffats för första gången. Han hade suttit på en bänk i stadens park. Då och då hade han tittat upp från sin tidning och betraktat grönskan och människorna runtomkring honom. Överallt hade det suttit människor utspridda på rödrutiga picknickfiltar. Mannen hade suttit och fundersamt tittat på ett kärlekspar framför sig då hon plötsligt satt sig bredvid honom.
– Är du bra på korsord? hade hon frågat.
Han hade tittat förvånat på henne. Hon hade lett åt hans förvirrade ansiktsuttryck.
– Jag gillar när man är bra på ord, hade hon fortsatt när han inte svarat henne.
Hon hade lett sitt mystiska leende mot honom, rest sig upp och gått. Han hade förundrat tittat efter henne och undrat vem hon var. Hennes ljusblå sommarklänning var det enda mannen hade i tankarna resten av dagen.

Har inte alls kommit långt eftersom jag förtillfället helst vill sitta och svära mig gul och blå över ett reportage som vi journalistikare måste skriva. Men, men, här är början på min novell. Och tja....mer än så finns det väl inte att säga förtillfället. Hej hopp!