Dikt tre blir till text

Dikten som jag utgick ifrån:

Kastad att iakta

och lyssna telefonsignalers

puls och yta mot fönstrets

halva stumhet



hörde signaler

bortom andhämtning



När jag läser den här dikten får jag en känsla av att det är någon som väntar på att en förälskelse ska ringa. När den väl gör det blir den...tja...nervös, glad, tokig? Jag tog fasta på den känslan och skrev en liten text om hur man kan bete sig när man är upp över öronen kär i någon. Såklart har jag överdrivet kraftigt och kanske var det därför jag tyckte väldigt mycket om att skriva den här texten. Jag kan till och med påstå (och det är inte så ofta, egentligen) att jag är nöjd med den här texten, att det gick lätt att skriva den. Men, nog pratat, här är den:


Jämmer och elände! Han hittade mig tillslut! Under flera år har vi lekt kurragömma, han och jag, och jag har alltid lyckats komma undan genom att välja genialt bra gömställen.
De senaste åren har jag till och med gått omkring och trott att han givit upp letandet, att han slutat hoppats på att någonsin få tag på min ynkliga själ. Mina naiva tankar sa mig att han skulle låta bli att skjuta mig, att han skulle låta mig vara ifred. Men ack, ja ack, så jag missberäknade min fiende!
En morgon flög han in i mitt liv, tog fram sina förbaskade pilar och sköt mig! Man kan ju tycka att han, med tanke på vad han faktiskt står för, skulle visa mig barmhärtighet, men icke! Den vingbeklädde lille jäveln tog fram sin största pil och siktade rätt och slätt på mitt hjärta, och träffade, ja, det gjorde han med råge! Jag antar att mina tidigare smitningar (snygga sådana, om jag får säga det själv) gjort den lille mannen vred och jag kan mycket väl tänka mig att han nu seglar fram på ett segerns moln och skrattar åt sin framgång. Stryk, det skulle han ha!
Min värld är hopplöst rosa och vid varje steg jag tar tycker jag mig höra fågelkvitter. Mitt ansikte verkar ha stelnat i ett enda uttryck, min mun vill inte annat än att spricka upp i ett idiotiskt leende. Om jag inte är tillräckligt vaksam brister den då och då ut i sång (”I believe I can fly….”) vilket har gjort att människor runt omkring vänt sig förvånat efter mig. När de sedan har förstått vilket tillstånd jag befinner mig i har de nickat förstående på sina huvuden och sagt ”Grattis”. Helst av allt skulle jag vilja tala om för dem vad jag tycker att de kan göra med sina grattis mig hit och dit, men inte ens det kan jag förmå mig till att göra längre. Tyvärr tror jag att jag tamefan gått och blivit trevlig!
Mina arbetskamrater har fullständigt tappat respekten för mig. Jag var den som var flitigast på mitt arbete, en högt uppskattad medarbetare som alltid var först med att avsluta sina arbetsuppgifter. Jag har sjunkit i deras aktning, förut pratade de om mig med avundsjuka i rösterna, nu skrattar de gott bakom min rygg. Mycket säkert diskuterar de dem tillfällen då någon utav de gått in i mitt rum i tron om att jag var djupt försjunken i mitt arbete och istället fått se mig i tårar till ”When a man loves a woman” (av någon egendomlig anledning drar den i mina hjärtsträngar på så vis att det måste rinna ur ögonen på mig). Jag har försökt att inbilla dem att jag lider av en hiskeligt jobbig förkylning, men tyvärr har de alla genomskådat mina lögner. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om de sa att de såg glittrande stjärnor i mina ögon!
Men allt detta är inte det värsta. Nej, långt ifrån! Det värsta, det värsta, är att jag skulle vilja tacka honom där uppe, med vingarna. Kanske ge honom en tröja (det måste vara kallt att flyga omkring i bara höftskynket under vintern), kanske ge honom ett par varma långkalsonger. Som ett litet tack, för att han, Amor, kärlekens Gud, aldrig gav upp sitt sökande efter mig, för att han hjälpte mig att hitta kärleken. För det står jag honom i evig tacksamhetsskuld. Jag kommer aldrig att gömma mig igen.