Pappas lilla flicka

Så. Nu är den färdig. Kan inte direkt påstå att den är något man gärna vill hänga i julgranen. Den novell som jag till en början startade med ligger i lä, det känns som att den är alldeles för komplicerad och stor för att skrivas ner under några veckor (dessutom har jag fastnat). Så här är i stället en mindre bra novell, en novell som varken är storslagen eller kandidat till nobelpriset i litteratur, men färdig (knappt det) är den i alla fall.

Flickan höll hårt i hans hand. Hennes små fingrar var gömda i hans stora näve. Hon tittade upp mot honom och sa:
– Jag ska gifta mig med dig pappa, på en lördag.
Hennes pappa tittade ner på henne med värme i blicken och sa:
– Du är pappas lilla flicka du.
Den lilla flickan med sin rosa lilla klänning log ett lyckligt leende och kramade sin fars hand ännu hårdare.

Hon slängde igen dörren med en smäll och med darrande händer vred hon om nyckeln. Hon tittade sig ursinnigt omkring i rummet, letade efter något att kasta, något som skulle gå sönder i tusen bitar. Hon blinkade irriterat bort några tårar och tog några djupa andetag. Utanför hennes dörr knackade han försiktigt.
– Dra åt helvete!, skrek hon.
Knackningarna upphörde och hon hörde hur han med tunga steg avlägsnade sig från dörren. Hon kastade sig på sängen, stirrade envist upp på en fläck i det vita taket. Tillslut vann klumpen i halsen kampen och tårarna började rinna. Hon förbannade sig själv för att hon grät, förbannade sig själv för att hon inte var starkare.
Enda sedan föräldrarnas skilsmässa hade hon förstått att han skulle åka. Hon hade sett hur drömmen om att ge sig iväg växt i hans ögon. För var dag hade hon betraktat hur han sakta men säkert givit vika för den.
I hela hennes liv hade hon sett upp till honom. Sprungit mot honom när skolklockorna ringt, valt ut hans julklappar med extra vördnad. Hon önskade så att det var hennes mamma hon skrutit om inför de andra barnen, att det var hennes mamma hon ringt till om hon hamnat i knipa. Hon önskade och önskade, men vad spelade det för roll?

Den lilla flickan och hennes pappa gick omkring i staden. Tillsammans kikade de i smyg på människorna som gick förbi dem. De fnissade i samförstånd åt de lustiga figurer som då och då passerade. Ibland vred människorna på huvudet åt deras håll, där de stod och skrattade. Den lilla flickan hade i sitt lilla huvud tänkt att ingen kunde någonsin ha så roligt som hon och hennes pappa.

Hon reste sig upp ur sängen, torkade bort de sista tårarna med handen. För att lugna sig själv började hon att plocka med saker i sitt rum. Visst skulle hon klara att vara utan honom! Hon var en stor flicka nu, hon var inte längre den som behövde pappas näsduk att snyta sig i när hon var ledsen. Han skulle vara ifrån henne och det skulle gå bra! Det skulle gå fint, det skulle gå utmärkt, det skulle…..fan! Hon svor över ännu en tår som rann. Hon behövde honom inte längre, hon var ju snart vuxen!
Hon letade desperat efter något att ta sönder, något som skulle kunna gå att laga. Inom henne skrek en röst utan ansikte, ett skrik som fick henne i rädsla att sätta sig på golvet och slå armarna om sina knän. Flickan begravde ansiktet i dem och önskade innerligt att han skulle stanna.

Den lilla flickan låg och lyssnade på sin pappas betryggande röst medan han läste en godnattsaga. Med olika röster berättade han om drakar, kungar och prinsessor. Ibland tittade de extra länge på bilderna i boken, flickan tyckte om att se på de vackra drottningarna i sina klänningar.
– Sådär vill jag också vara! sa den lilla flickan och pekade på den vackraste drottningen..
– Det är du redan. Du är ju pappas lilla prinsessa du!
Den lilla flickan avundades inte längre drottningen i sin fina klänning, hon var prinsessan i ett rosa nattlinne.

Hon hörde hur han åter närmade sig dörren. Hon stirrade ilsket på dörren, väntade på en knackning. Den kom inte, istället sa han:
– Vi kan väl i alla fall prata om saken?
Flickan satt tyst på golvet och tittade uppgivet på dörren.
– Vad finns det att säga, du åker ju!
– Men lilla gumman, det betyder inte att jag försvinner!
– Du är ju för fan borta i ett år!
Han stod tyst utanför dörren. Hon hörde hur han tog ett andetag för att säga något. Ett litet hopp ilade till inom henne, men hon dödade det snabbt. Hon visste, han skulle ge sig av.
– Det här är ju min dröm. Jag vill hjälpa andra människor! Kan du inte se på det så, att jag hjälper andra människor. Jag kommer ju hem igen!
Flickan stängde genast av det stygn av dåligt samvete som hälsade på inom henne. Hon ville inte dela med sig av sin pappa, hon struntade i om andra behövde honom. Han var hennes och hon ville ha honom hemma.

– Pappa! skrek den lilla flickan.
Hennes pappa kom springande mot henne. Förtvivlat visade hon upp sin lilla arm där en geting ilsket stuckit henne. Stora tårar rullade nerför hennes kinder. Hennes pappa tog henne i sin famn och kramade henne. Blåste lite och pussade på det lilla sticket.
- Dumma geting, sa han, dumma dumma geting!
Den lilla flickan kände hur det svidande sticket lugnade ner sig. Hon tog sin lilla hand och klappade på sin pappas skäggstubbiga kind.
- Snälla pappa, sa hon, snälla snälla pappa!

– Lilla gumman! Du kan väl låsa upp dörren i alla fall!
Flickan tittade på den vita dörren. Såg hur det mässingsfärgade handtaget trycktes ned.
– Du åker pappa! Fattar du!? Du lämnar mig här, fast du lovat att du aldrig ska lämna mig! Kommer du ihåg det pappa?! Du lovade att aldrig lämna mig!
– Jag kommer aldrig att lämna dig! Jag älskar ju dig, gumman!
Flickan kände hur rösten inom henne skrek. Plötsligt fick den ett ansikte. Tillsammans skrek de åt den stängda dörren:
– Men åk inte då! Åk inte, snälla älskade pappa!
I sin förtvivlan reste hon sig upp och öppnade dörren. Hon slängde sig i sin pappas famn.
– Åk inte, grät hon, snälla, stanna kvar!

Den lilla flickan och hennes pappa var och handlade. Hon hade stått och beundrat barbiedockorna när hon plötsligt gripits av ett obehag. Hon snurrade runt, men ingenstans kunde hon se honom. Mathyllorna var höga, ingenstans kunde hon hitta honom. Hon började springa bland hyllorna, hennes lilla hjärta dunkade hårt av rädsla. Plötsligt sprang hon in i någon.
– Där är du ju!
Hon tittade upp och såg sin pappa. Förskräckt hade hon slagit sina små armar runt hans ben.
– Försvinn inte ifrån mig! Jag hittade dig inte!
– Jag är här nu, hjärtat. Jag ska aldrig mer lämna dig igen, jag lovar.
Den lilla flickan kände sig lugn och trygg, pappa skulle aldrig mer gå ifrån henne.

Den lilla flickan har blivit stor. I tårar står hon och ser efter sin pappa på flygplatsen. Om några minuter ska han lämna landet. Hon gråter för att hon inte räckte till, för att hon inte lyckades få honom att stanna. Han ska lämna henne, fast han lovat. När planet lämnar marken förbannar hon den lilla flickan, hatar henne för att hon alltid varit och alltid kommer att vara pappas lilla flicka.

Och ja, hur anknyter då detta till novellhäftet? Jag tog helt enkelt fasta på orden "villkorslös kärlek" från novellen med liknande namn. Villkorslös kärlek är inte alltid så underbart som det låter, vilket jag på någotvis hoppas framgår i den här texten. Hur mycket än flickan tycker att hennes pappa svikit henne älskar hon honom ändå, och är inte det ett tecken på villkorslös kärlek, så säg?