Slutresultatet av "stoffet"

(Är medveten om att styckesindelningen ser lite knasig ut. Men det får vara så tills jag kommer på hur man ändrar inställningen för tabbar på internet.)

Spegel, spegel på väggen där. Säg vem som mest perfekt i världen är. Helst av allt ville hon lägga sig ner i sängen och låta sömnen vagga in henne i en värld där inget ont kunde nå henne. Släcka lyset, låsa dörren och bara ligga och andas i mörkret. Istället hade hon tänt lampan och ställt sig framför spegeln. Hon hade riktat ljuset så att hon på intet sätt kunde undgå att märka minsta lilla skavank på sin kropp. Runt omkring hennes fötter låg högar av kläder. Kläder som hjälpte henne att dölja eller smycka den personlighet som var hennes egen. Ingen skulle någonsin få grepp om vem hon egentligen var. Att folk skulle genomskåda hennes skådespeleri var flickans största rädsla. Människor fick ha sina förutfattade meningar, bara hon lyckades lura dem.
Spegeln fungerade som en drog. Den skrek på henne. Se på dig själv. Se om du kan lista ut hemligheten. Se om du kan se att du är du.
När hon väl stod framför spegeln förvånades hon över att det fotogeniska ansiktet var hennes eget. Det passade inte ihop med hennes inre. Där inne fanns något som var mycket fult. Inom henne bodde ett monster och värre än den värsta sjukdom åt det upp henne. Men det syntes inte utanpå. Utanpå såg hon ut som vem som helst.
- En fullkomligt normal flicka, som hennes doktor skulle säga.
Det var bara hon själv som kunde se likgiltigheten i sina ögon när hon stod framför sin värsta fiende. Hon visade alltid omvärlden den mask som för tillfället passade. För det skulle de gå på. Lättköpta som de var.
Spegel spegel på väggen där, säg vem som mest perfekt i världen är.
- Du är inte du, väste hon till sig själv. Jag är inte jag.
Därefter knöt hon sin näve och krossade spegeln. Spegelbilden gick i tusen bitar. De uttryckslösa ögonen lämnade henne ifred. Det som återstod att se var en snedvriden bild av en flickas kropp vars riktiga personlighet var inlåst. Inlåst bakom alla fack. Facken av förväntan, press och stress. Arkiverade i ordning, redo att tas fram. Att behaga omgivningen med.
Blodet rann nerför hennes knogar, droppade ner på modet på golvet. Fläckade ner dem olika personlighetstyperna. Lämnade spår. Skulle verkligheten se nu?
Spegel spegel på väggen där, säg vem som mest perfekt i världen är.

Tankar och funderingar kring uppgiften:
Såg inte fören nu att texten skulle vara diktliknande och ge en slags inblick i miljön. Detta vet jag i sådana fall inte om jag lyckats med, men samtidigt så känner jag att detta verkligen är en text som jag kan stå för. Texten kändes som något nödvändigt att skriva då jag haft den i tanken under en lång period. Därför var det inte särskilt svårt att producera denna text när jag väl kommit igång. Tre-radingarna var också till en stor hjälp för fullbordandet.

Att få respons på texten kändes bra och inte särskilt otäckt. Fick positiv respons vilket också kändes bra. Har inte så mycket mer att skriva för stunden. Hej hopp!