Miljöbeskrivning (uppgift tre)

Så. Nu är den uppgift som jag haft mycket svårt att utföra klar. En dag försenad, förvisso, men färdig. Äntligen.

Under den smala träbron rinner ån. Små, små vattenfall forsar över stenarna där vattnet ökar i hastighet. Vitt skum bildas i det bruna vattnet. Runtomkring börjar växtligheten byta om till höst. Trädens löv gulnar och det faller då och då ner blad i vattendraget. Ensamma, ett i taget, lämnar de sina träd, sina grenar. Några ligger stilla, andra följer med i det forsande vattnet. Vissa försvinner under dess yta. Kanske dras de av en underström bort, kanske lägger de sig bara på vattnets bruna botten. Den gråa himlen går att skymta bakom trädens kronor.
På de hala stenarna runt vattnet är det bara mossan som kommer att behålla sin klargröna färg. Allt annat kommer slutligen att bli brunt och grått. Förvandlingen har endast tagit sin början.

Än har inte alla fåglar flugit söder ut. Fortfarande kan man höra deras kvittrande. På ett språk, okänt för människan, kommunicerar de med varandra. Låter som sånger men är det knappast. Åns vatten forsar ständigt, aldrig samma vatten över samma sten. Sluter man ögonen är vattnets resa det man hör. Snart glöms tankarna bort, det rinnande vattnet blir det enda bestående.

Regnet har inte lämnat något i lövskogen torrt. Levande som dött, allt, har tagit emot molnens regndroppar. Vattnet i ån är inte längre uppvärmt av solens strålar. Skulle man falla från en utav de många hala, blöta, stenarna ner i vattnet skulle kroppen fort domna av köld. Sticker man ner handen i det kalla vattnet tar det inte många sekunder innan det känns som isbitar mot huden. Håller man kvar den tillräckligt länge måste man sedan värma den för att återfå rörligheten i fingrarna. De kalla höstvindarna som då och då sveper förbi skulle inte vara mycket till hjälp.

Det regn som nyligen fallit har tvättat bort de flesta dofter i skogen. Det som vunnit kampen att nå en människas näsa är fukten. Denna doft och den blöta jorden är det man känner när man promenerar över bron över vattnet. De andra lukterna får ge vika. Kanske kan en hund känna dofterna av de regnvåta växterna, kanske inte. Men för en människa skulle bara fukten och möjligtvis jorden vara det mest uppenbara. En promenerande person uppfylld av sina tankar skulle inte ens tänka på vad skogen runt omkring henne doftade. Inte skulle det vara så konstigt, omgivningen doftade just det vi människor skulle kalla ”ingenting”.

Vattnet i ån bjuder ingen till att dricka det. Med sitt smutsiga innehåll skulle det bara lämna den törstige ännu mer törstig. Jordpartiklarna i det skulle göra den som längtar efter vatten ännu mer torr i munnen.

Slutgiltigt resultat:
Än har inte alla fåglar flugit söder ut. Fortfarande flyger några ovanför lövskogen och dess å. Fåglarnas kvitter, deras språk, dämpas av vattendragets forsande. Vattnet rusar fram över stenarna och bildar små, små vattenfall. Ibland singlar gulnande löv ner från sina träd, sina grenar, för att följa med på vattnets resa. Ett löv kommer inte längre än att det stilla ligger på åns yta och blickar upp mot den gråa himlen. Ett annat dras med under det iskalla vattnet för att sedan lägga sig på dess bruna, jordiga botten.
Solstrålar har slutat skina över ån. Den en gång blåa sommarhimlen är sedan länge gömd bakom moln. Molnen har kramats ur och inte lämnat något, vare sig levande eller dött, torrt. Stenarna runt ån är hala och förrädiska. Går man inte försiktigt snavar man snart ner i det smutsiga vattnet, där simmande jordpartiklar skulle göra den olycksaliges längtan efter rent vatten outhärdlig.
Fukten i luften och den blöta jorden är de enda dofter som vunnit kampen mot regnet. Allt annat som tävlat om näsans uppmärksamhet är bortspolat. Bortspolad och bortglömd kommer snart sommarens grönska att vara. Löven kommer slutligen att inta färgen brunt och krasas sönder under den promenerandes sko. Alldeles förtidigt kommer allt att vara brunt och grått. Det enda som tappert kommer behålla färgen är den oberoende mossan. Årstidens förvandling har bara börjat.

Eftersom jag aldrig varit särskilt intresserad av att läsa miljöbeskrivningar var denna uppgift en stor och jobbig utmaning för mig. Jag försökte allt som allt beskriva tre olika miljöer. I princip hela söndagen gick åt att verkligen försöka, men förgäves, beskriva köket, arbetsrummet och Kvarnbo. Tillslut gav jag upp. Nästa dag tog jag mig i kragen och cyklade återigen till Kvarnbo. Där vandrade jag omkring och luktade, kände, såg, smakade och lyssnade till min omgivning. Gick mycket bättre, även om lukten och smaken var väldigt svårt att beskriva. Det är väldigt svårt att känna en doft i en nytvättad skog och det är ännu svårare att känna en smak i den. Tillslut fick jag ta till min fantasi och ja, ovanför är resultatet. De sinnen jag fann enklast att beskriva var synen och hörseln. Antagligen är det för att det är dessa jag hela tiden är medveten om att jag använder. Om jag nu ska välja en utav texterna och säga "den här blev bäst" så måste det bli hörsel-beskrivningen. Där tyckte jag att jag lyckades bäst med att fånga det som verkligen var.