Uppgift två.

Han gick uppför backen. När han kommit upp stannade han och såg ut över staden. Det regnade och egentligen hade han bråttom, men han dröjde sig ändå kvar. Tittade ut över sin hemstad som var honom så kär. Framför honom såg han slottet, bredvid stod kyrkan. Träden i allén framför de två ståtliga byggnaderna svajade i samförstånd med sina gröna kronor. Trots att ösregnet omslöt staden i en grå dimma var den det mest färgstarka och betryggande mannen sett. Han tog in hela stadsbilden, log, och gick vidare. Han var dyngsur.

Han gick uppför backen. När han kommit upp stannade han och såg ut över staden. Det regnade och egentligen hade han bråttom, men han dröjde sig ändå kvar. Han tog sig tiden till att lyssna till alla ljuden. Brummandet från bilarna. Den ilskna fiskmåsen i skyn. Regnets piskande mot lövverk och gator. Han hörde allt, lyssnade till allt. Tillslut hörde han bara sina egna andetag. Då var det dags att gå.

Han gick uppför backen. När han kommit upp stannade han och såg ut över staden. Det regnade och egentligen hade han bråttom, men han dröjde sig ändå kvar. Han blickade upp mot himlen och lät dess skyfall träffa honom i ansiktet. Som små ilskna pilar sända av krigshärjade soldater mötte regndropparna hans ansikte för att sedan uppgivet rinna ner. Vinden blåste honom hårt i nacken och han frös. Mannen gillade höstens obarmhärtiga välkomnande.

Han gick uppför backen. När han kommit upp stannade han och såg ut över staden. Det regnade och egentligen hade han bråttom, men han dröjde sig ändå kvar. Det luktade höst nu, en ny tid var på väg. Frisk och kall luft. Regnet som droppade ner mot de redan så blöta kullerstenarna doftade så som regn mot sten gör. Rent. Doften av alla skor vars bärare haft så många förväntningar var sedan länge bortsköljd. Det luktade höst nu. Den var på väg.

Han gick uppför backen. När han kommit upp stannade han och såg ut över staden. Det regnade och egentligen hade han bråttom, men han dröjde sig ändå kvar. Regnet som blandats med luften smakade något. En smak av sot och avgaser blandat med sommarminnen. Ljuva, mjuka, söta minnen. Dessa minnen hade nu sommarvinden tagit med sig bort. Hösten började sakta men säkert etablera sig i staden.

En mix av alla sinnen:
Han gick uppför backen. När han kommit upp stannade han och såg ut över staden. Det regnade och egentligen hade han bråttom, men han dröjde sig ändå kvar. Sommaren var snart över och hösten var på väg att lägga sig över hans hemtrakter. Ännu hade trädens löv inte hunnit inta höstmodet. Trädens fortfarande gröna kronor svajade i samförstånd utanför det ståtliga slottet och den vackra kyrkan. Gatorna runt dessa centrala byggnader var tomma.
En ensam fiskmås skriade i skyn. Mannen riktade blicken mot himlen men såg inte fågeln vars skrikande hade berört honom. Istället kände han alla de tusentals regndroppar som föll över honom. Sända som ilskna pilar av krigshärjade soldater träffade dem hans ansikte för att sedan uppgivet rinna ner.
En kall vind blåste honom i nacken och han frös. Den varma sommarvinden hade sedan länge svept förbi staden och tagit med sig alla minnen. Ändå kände mannen, när han smakade på regndropparna, att den ljuva sötman som sommaren inneburit för honom fortfarande fanns kvar.
Regnet tvättade hela staden ren. Det doftade nytt, friskt. En odefinierbar lukt. Mannen var redo nu. Han kunde lägga den fina sommaren bakom sig. Blicka framåt. Le. Mycket gott skulle komma hans väg, det kände han på sig.
Han stod kvar ett tag till. Tog in stadsbilden. Lät regnet tvätta honom ren. Han blundade och tog ett djupt andetag. Lyssnade till tystnaden. En ny tid var på väg. Mannen tyckte om höstens obarmhärtiga välkomnande. Med ett leende på läpparna fortsatte han sedan att gå för att uträtta sitt ärende. Dyngsur, men lycklig.

Kan inte direkt påstå att jag är riktigt nöjd med den här texten. Känns ihopslafsad, vilket den också är. Tyvärr är den också rätt rörig. Det stora fel jag gjort är att jag hoppat från känsla till känsla och detta är något som jag stor mig på. Egentligen skulle texten behövas mycket mer omarbetning men jag får skylla mig själv då jag är ute i sista minuten.