Gestalta

Kvinnan gned sig i ögonen och gäspade. Dagen hade varit lång. Hon öppnade kökslådan och tog fram besticken och lade dem på bänken. På köksbordet hade hon lagt två vävda underlägg vilka hon nu varsamt strök med handen så att inte en enda skrynkla skulle synas. Därefter följde hon dem broderade röda initialerna med fingret. Hon lät pekfingret långsamt smeka över bokstaven R för att sedan gå över till W. Roland Wehlin.
Kvinnan gned sig återigen i ögonen och klappade sig själv i ansiktet för att vakna till. Steken skulle snart tas ut och medan hon väntade såg hon sig om i köket. Hennes blick fastnade på de gula rosorna i mitten på köksbordet. Kvinnan stirrade länge på buketten och gick sedan fram till den. Med darrande händer plockade hon ur nio av de tio rosorna från den svarta vasen och öppnade fönstret. Hon lät dem alla falla och krossas mot den hårda asfalten nedanför. Rosornas gula blad såg svarta ut på den oupplysta gatan. Kvinnan stängde fönstret med en smäll och drog för gardinen. Sedan gick hon återigen fram till köksbordet och lyfte vasen med den enda, vackraste, rosen och ställde den på byrån bakom köksbordet. Bredvid rosen stod ett inramat fotografi, vilket kvinnan tog upp och höll mot sitt bröst. Hon andades tungt och blundade några minuter.
”Mamma?”
Innan kvinnan vände sig om torkade hon sig snabbt i ögonen. Hon höll fortfarande fotot i sin hand när hon mötte sin dotters blick.
”Hej kära du!”
”Mamma, är allt bra?”
”Ja, sötaste du, varför skulle det inte vara det?”
”Det har varit en lång dag för oss alla mamma. Varför har du slängt ut rosorna genom fönstret?” ”Åh, tja, de var så fula. Kyrkans luft hade gjort dem så livlösa.”
”Mamma……”började dottern och försökte krama henne.
Kvinnan vände sig hastigt om och ställde ner fotografiet igen.
”Men kära barn! Du måste ju vara utsvulten efter denna dag. Inte var maten något att hurra för idag inte! Sätt dig ner för all del, steken är snart färdig!”
Dottern gjorde som hon sa, men släppte inte sin mor med blicken. Snart var steken ur ugnen och kvinnan tog fram den sylvassa kniven. Dottern noterade sin mors lätt skakande hand och sa försiktigt:
”Kanske ska jag göra det där idag?”
”Nej, varför det hjärtat? Jag vill inte att du skär dig.”
Kvinnan började skära upp köttet men skar sig ganska snart i tummen.
”Hoppsan, så klumpig jag gått och blivit”
”Mamma?”
”Oroa dig inte raring, jag mår bra”
Kvinnan och dottern var för några minuter tysta.
”Jag saknar pappa”
”Ja, älskling, det är klart att du gör. Det måste ha varit en jobbig dag för dig hjärtat.”
”Mamma….”
”Pappa mår mycket bättre i Guds händer”
Dottern satt tyst och betraktade hur sin mor hade börjat försöka lösa upp den hårda förklädesknuten. När det inte gick började hon att rycka och slita i den. Hon strök snabbt undan håret som föll ner i ansiktet, hennes oomplåstrade tumme lämnade ett rött spår i hennes panna.
”Mamma, låt mig få hjälpa dig”
”Nej då hjärtat, jag klarar mig”
Dottern var tyst i någon minut, sedan sa hon varsamt:
”Mamma, man måste inte alltid vara stark”
”Jag förstår inte vad du pratar om, hjärtat”
Kvinnan mötte inte sin dotters ögon utan gick istället fram till sin mans inramade foto. Därefter tände hon ett ljus. Dottern såg hur en skälvning gick genom sin mors kropp. Snart var hon framme och la handen på hennes axel. Kvinnan vek snabbt undan och vände sig om, såg sin dotter i ögonen och sa glatt:
”Nå, låt oss äta. En dag som denna behöver man lite mat”

Så. Vad tyckte jag då om att gestalta? Mjo då. En intressant och rolig övning.Först var det lite svårt att komma på vilken känsla som jag skulle gestalta och jag måste erkänna att jag till en början inte ville skriva om känslan sorg. Tyvärr, kanske man ska säga, är det den lättaste känslan att gestalta. Så. Resultatet av mitt försök att gestalta istället för att beskriva känslan sorg ser du ovan.