Olika berättarperspektiv

Jag står här, bland spadar och grävskopor, med den blöta sanden våldgästandes mina svindyra vita nikeskor, omringad av ett tjugotal ungar. Jag kunde en gång i tiden kalla mig själv stadens mest eftertraktade ungkarl men passar numera in under etiketten ”ensamstående farsa”. På den gamla goda tiden var jag snubben med det. Charmören som fick tjejerna, bara genom en blick, att darra på knäna. En del dreglade, andra svimmade. Enligt klyschan var jag killen som alla andra killar drömde om att få vara. Killen som var snyggast, visste allt, var bäst på allt. Det var jag det. Anton, heter jag förresten.
Från att ha varit snubben med det tog det inte väldigt lång tid att bli snubben med den. Den, är resultatet av två ungdomars något oansvarsfulla natt tillsammans på en fest. Denna den heter Emil. En jäkligt söt unge, om jag får säga det själv. Äpplet faller inte långt från trädet, som man brukar säga. Just nu tittar jag på hur han förnöjt sitter i sina blå galonibyxor bland alla de andra barnen och gör en sandkaka. Han kommer mycket snart att erbjuda mig att smaka på hans mästervärk. Han är, enligt min mening, den mest fullbordade lilla människa som någonsin har skapats. Smart, som sin farsa, är han också. Det brukar märkas när han systematiskt snor både spadar och hinkar från de andra barnen. ”Det kommer att bli något stort av honom” tänker jag ofta.
Tyvärr lockar inte min son till sig särskilt många brudar. Att tjejer tycker om barn är något som jag insett vara något av en myt. I alla fall hos de unga, fräscha, pumorna. Om barn var något som tilltalade skulle jag för länge sedan ha kunnat ge lille Emil en morsa. Men, precis som hans mor, väljer de att lägga benen på ryggen så fort de förstår att den lille snorande blonda ungen är min.
Det händer ibland att en ung, snygg, tjej kommer fram till mig och frågar: ”Vilken utav de här är du brorsa till då?” Vid dessa tillfällen, som om han har ett eget alarmsystem, brukar Emil passa på att peta in sand i ögonen. Detta brukar i sin tur utlösa ett gallskrik över hela lekplatsen. Bruden brukar alltid undra varför ingen tar hand om den blodröda ilskna snorungen och jag ägnar mig då till att försöka att se ut som att jag undrar detsamma. När jag ignorerar Emils tjutande brukar han efter några sekunder komma tultandes (han har inte riktigt fått kläm på hur det är att gå normalt utan vaggar av och an, från sida till sida, som en pingvin), se ut som ”hej kom och hjälp mig”, och rycka mig i byxbenet. När jag fortsätter att se oberörd ut byter ungen taktik och biter mig i benet, sedan vrålar han: ”Pappaa bääär miiig” När tjejen då får grepp om hur det hela ligger till vänder hon på klacken och springer skrikandes iväg.
Nu ser jag hur Emil är färdig med sin sandkaka. Jag går fram till honom och väntar på den återkommande frasen som yttras minst hundra gånger om dagen av förväntansfulla barn; ”smaka?” Men den kommer inte idag. Idag säger Emil: ”Pappa, vad ska det bli av dig?”
Detta yttrande från min fyraåring vänder upp och ner på min värld. Vadå vad det ska bli av med mig? Jag är ju farsan Baloo, han som ska lära Mowgli (Emil), allt han kan. Jag tittar mig desperat runt omkring på lekplatsen för att hitta ett svar. Vad ska det bli av mig? Vad ska det bli av mig?, Vad ska det bli av mig? Tillslut fastnar min blick på ett sandslott som någon överenergisk unge suttit och skapat och jag svarar: ”Jag ska bli kung” Emil verkar nöjd med svaret då han lyser upp som en sol för att sedan återgå till sitt arbetande i sandlådan. Efter några minuter i tystnad tar han ett bestämt tag om spaden och trycker upp sand i mitt ansikte.



Där stod han, mitt bland spadar och grävskopor, med den blöta sanden läckandes in i de svindyra nikeskorna, omringad av massor av barn. En gång i tiden betraktades han som stadens mest eftertraktade ungkarl men passade numera in under etiketten ”ensamstående farsa”. I sin glans dagar var Anton snubben med det. En don Juan som fick tjejerna, bara genom att titta på dem, att darra på knäna. En del dreglade andra svimmade. Enligt klyschan var han den kille som alla andra killar drömde att få vara.
Från att vara snubben med det, tog det inte lång tid för Anton att bli snubben med den. Den, var resultatet av hans oansvarsfulla natt tillsammans med en tjej på en fest. Denna den döptes till Emil och var hans son. Anton brukade se på honom och tänka att han var den mest fullbordade människa som någonsin funnits. Han brukade ofta tänka att det skulle bli något stort av Emil, särskilt när han såg hur han systematiskt snodde åt sig spadar och hinkar från de andra barnen. ”Vad smart han är, precis som hans far”, tänkte han ofta.
Tyvärr lockade inte lille Emil, trots att han var söt som socker, till sig särskilt mycket brudar. Anton fnös ofta föraktfullt åt vad han numera tyckte var en myt, att tjejer skulle gilla ungar. Precis som Emils mamma, la de flesta benen på ryggen när de förstod att Anton var pappa.
Det hände ibland att en ung, intet ont anande tjej kom fram till honom och undrade vem utav barnen på lekplatsen som var hans bror. Vid dessa tillfällen brukade Emil, som om han hade ett eget alarmsystem, alltid passa på att peta in sand i ögonen. Detta utlöste i sin tur ett gallskrik som inte lämnade någon oberörd. Till en början brukade Anton, i förhoppning om att behålla tjejens intresse, låtsas som att han inte visste vem den mycket upprörda lilla killen var. Emil brukade alltid avslöja honom, då han alltid vaggade fram till honom (han hade inte riktigt lärt sig gå utan tultade från sida till sida, som en pingvin) och ryckte honom i byxbenet. Anton försökte då tappert att några sekunder till att se ut som om han inte visste vart den lille killen kom ifrån men lyckades inte särskilt länge då Emil brukade hämnas sin pappas ignorans genom att bita honom i benet. Sedan brukade han vråla: ”Pappa bär mig!” När tjejen då förstod hur det gick till vände hon på klacken och gick.
Anton betraktade hur Emil fullbordade sin sandkaka. Han gick till fram till honom och väntade på den fråga som yttrades minst hundra gånger om dagen i sandlådan; ”smaka?”.
Denna dagen kom inte frågan, lille Emil frågade istället, så som bara en fyraåring kan, ”Pappa, vad ska det bli av dig?” Trots att Anton förstod att denna fråga inte hade någon vidare innebörd blev han ställd. Han tittade sig runtomkring på lekplatsen och letade desperat efter ett svar. Tillslut fastnade hans blick på ett sandslott och han svarade: ”Jag ska bli kung” Emil verkade nöjd med svaret och fortsatte att arbeta med ännu en sandkaka. Anton satt bredvid och funderade, fortfarande ställd. Efter några minuter i tystnad fattade Emil tag i spaden och tryckte upp sand i hans ansikte. Emil skrattade.


Vad tyckte jag då om denna uppgift? Nja, sådär. Valde att inte skriva en hel novell utan ett slags uttrag ur en längre text. Roades egentligen inte av att byta berättarperspektiv men märkte, genom att ändra det, vissa olikheter i Antons personlighet. I jag-texten är Anton en kille med humor medan han i den andra texten framstår som en mer allvarlig person, som att det är något som tynger honom. Det kändes helt enkelt inte bra att skriva på samma sätt i jag-versionen som i tredje-person-versionen.

Gestalta

Kvinnan gned sig i ögonen och gäspade. Dagen hade varit lång. Hon öppnade kökslådan och tog fram besticken och lade dem på bänken. På köksbordet hade hon lagt två vävda underlägg vilka hon nu varsamt strök med handen så att inte en enda skrynkla skulle synas. Därefter följde hon dem broderade röda initialerna med fingret. Hon lät pekfingret långsamt smeka över bokstaven R för att sedan gå över till W. Roland Wehlin.
Kvinnan gned sig återigen i ögonen och klappade sig själv i ansiktet för att vakna till. Steken skulle snart tas ut och medan hon väntade såg hon sig om i köket. Hennes blick fastnade på de gula rosorna i mitten på köksbordet. Kvinnan stirrade länge på buketten och gick sedan fram till den. Med darrande händer plockade hon ur nio av de tio rosorna från den svarta vasen och öppnade fönstret. Hon lät dem alla falla och krossas mot den hårda asfalten nedanför. Rosornas gula blad såg svarta ut på den oupplysta gatan. Kvinnan stängde fönstret med en smäll och drog för gardinen. Sedan gick hon återigen fram till köksbordet och lyfte vasen med den enda, vackraste, rosen och ställde den på byrån bakom köksbordet. Bredvid rosen stod ett inramat fotografi, vilket kvinnan tog upp och höll mot sitt bröst. Hon andades tungt och blundade några minuter.
”Mamma?”
Innan kvinnan vände sig om torkade hon sig snabbt i ögonen. Hon höll fortfarande fotot i sin hand när hon mötte sin dotters blick.
”Hej kära du!”
”Mamma, är allt bra?”
”Ja, sötaste du, varför skulle det inte vara det?”
”Det har varit en lång dag för oss alla mamma. Varför har du slängt ut rosorna genom fönstret?” ”Åh, tja, de var så fula. Kyrkans luft hade gjort dem så livlösa.”
”Mamma……”började dottern och försökte krama henne.
Kvinnan vände sig hastigt om och ställde ner fotografiet igen.
”Men kära barn! Du måste ju vara utsvulten efter denna dag. Inte var maten något att hurra för idag inte! Sätt dig ner för all del, steken är snart färdig!”
Dottern gjorde som hon sa, men släppte inte sin mor med blicken. Snart var steken ur ugnen och kvinnan tog fram den sylvassa kniven. Dottern noterade sin mors lätt skakande hand och sa försiktigt:
”Kanske ska jag göra det där idag?”
”Nej, varför det hjärtat? Jag vill inte att du skär dig.”
Kvinnan började skära upp köttet men skar sig ganska snart i tummen.
”Hoppsan, så klumpig jag gått och blivit”
”Mamma?”
”Oroa dig inte raring, jag mår bra”
Kvinnan och dottern var för några minuter tysta.
”Jag saknar pappa”
”Ja, älskling, det är klart att du gör. Det måste ha varit en jobbig dag för dig hjärtat.”
”Mamma….”
”Pappa mår mycket bättre i Guds händer”
Dottern satt tyst och betraktade hur sin mor hade börjat försöka lösa upp den hårda förklädesknuten. När det inte gick började hon att rycka och slita i den. Hon strök snabbt undan håret som föll ner i ansiktet, hennes oomplåstrade tumme lämnade ett rött spår i hennes panna.
”Mamma, låt mig få hjälpa dig”
”Nej då hjärtat, jag klarar mig”
Dottern var tyst i någon minut, sedan sa hon varsamt:
”Mamma, man måste inte alltid vara stark”
”Jag förstår inte vad du pratar om, hjärtat”
Kvinnan mötte inte sin dotters ögon utan gick istället fram till sin mans inramade foto. Därefter tände hon ett ljus. Dottern såg hur en skälvning gick genom sin mors kropp. Snart var hon framme och la handen på hennes axel. Kvinnan vek snabbt undan och vände sig om, såg sin dotter i ögonen och sa glatt:
”Nå, låt oss äta. En dag som denna behöver man lite mat”

Så. Vad tyckte jag då om att gestalta? Mjo då. En intressant och rolig övning.Först var det lite svårt att komma på vilken känsla som jag skulle gestalta och jag måste erkänna att jag till en början inte ville skriva om känslan sorg. Tyvärr, kanske man ska säga, är det den lättaste känslan att gestalta. Så. Resultatet av mitt försök att gestalta istället för att beskriva känslan sorg ser du ovan.

Tjuvlyssnat.

Styckesindelningen är kanske inte den snyggaste, men så blir det i den här bloggen.

(Några tjejer på centralstationen)
"Som när den där tjejen kom utklädd"
"Hon ba alla trodde jag var en hora"
"Men det skulle jag också trott"
"Alla trodde att jag var en hora….Gu va….haha"

”Men det var ju som när den där tjejen kom utklädd, hon som påstod att alla tyckte att hon såg ut som en hora” fortsatte Linn.
”Det skulle faktiskt jag också ha trott” fnissade Ivve,
”Alla trodde att jag var en hora” härmade Linn och skrattade.
”Gud vad…..”, började Louise men kom av sig och skrattade ännu mer.

(Två norrländska killar på centralstationen)
"Vad ska vi hitta på ikväll då?"
"Ja vet inte"
"Supa ner oss?"
"A, jag vet inte"
"Får se va vi…..kan hitta på"
"Ssschuuup"

”Vad ska vi hitta på ikväll då?” undrade Uffe.
”Jag vet inte” svarade Linus fundersamt.
”Supa ner oss?” föreslog Uffe och hans norrländska dialekt skulle inte ha lämnat någon förbipasserande obemärkt.
”Jag vet inte riktigt” svarade Linus lite drömmande.
”Får se vad vi…” började Uffe, som verkade uppe i sina egna tankar, ”...vad vi kan hitta på”
Linus drog efter andan och svarade som den sanna norrlänning han var:
”Ssschuuup”

(Ett gäng packade tjejer på bussen)
"Hallå tjejer, det här är min granne!"
"Hej vad trevligt"
"Hej, heej, hej"
"Malin, alla heter Malin (Malin, Malin, Malin)"

”Hallå tjejer” skrålade Eva ”Det här är min granne!”
Det glada, men något berusade, tjejgänget hälsade glatt och högljutt på Malin. Malin, som också var lite rund om fötterna, hälsade tillbaka.
”Det här är Malin” fortsatte Eva ”Malin, alla de andra heter också Malin”
Efter att Eva upplyst henne om detta, pekade hon på de tjejer som tydligen delade hennes namn.

Så. Vad tyckte jag nu om denna uppgift? Jo, svår. Jättesvår, faktiskt. Det är i princip omöjligt att helt återskapa ett samtal mellan två personer precis som det har låtit. Jag försökte flera gånger att följa människors konversationer, men fann det alltid lika svårt att skriva ner vad som sas och samtidigt hänga med i det som senare yttrades. Detta gjorde att jag valde att skriva ner tre olika korta konversationer som jag känner att jag i alla fall någorlunda lyckats återskapa. Och ja, resultatet finns ju ovan. Att göra om konversationerna till hur skulle kunnat ha sett ut i en roman var mycket enklare eftersom jag inte behövde använda öronen särskilt mycket. Är det något jag verkligen borde sluta med är att lyssna jättehögt på min i-pod för att rädda den hörsel jag har kvar.

Substantiv, adjektiv och verb

Grundtext:
Det var en tidig morgon. Solen hade bara börjat, sakta men säkert, att värma upp asfalten på skolgården. Ett flertal frusna elever stod och väntade på att bli insläppta i skolans värme. Än var det fem minuter kvar innan vaktmästaren skulle låsa upp dörrarna. Eleverna stod i klungor och fördrev tiden med att gnälla över solens strålar som inte kunde värma fort nog.
Morgondiset låg fortfarande över skolans fotbollsplan. Snart skulle dagens första idrottslektion börja och det skulle inte vara något i smak för den morgontrötte. Endast de tappra fotbollsfånarna skulle komma i tid. Sjusovarna skulle i sina sängar missa den mycket vackra morgonen.



Adjektiv:
Det var en tidig morgon. Solen hade bara börjat, sakta men säkert, att värma upp den svarta asfalten på den utnötta skolgården. Ett flertal frusna, buttra, elever stod och väntade på att bli insläppta i skolans värme. Än var det fem långa minuter kvar innan den morgonpigga vaktmästaren skulle låsa upp dörrarna. De påbyltade eleverna stod i klungor och fördrev tiden med att gnälla över att solens mjuka strålar inte kunde värma fort nog.
Det vita morgondiset låg fortfarande kvar över skolans gröna fotbollsplan. Snart skulle dagens första intensiva idrottslektion börja och det skulle inte vara något för den morgontrötte. Endast de tappra, gladlynta, fotbollsfånarna skulle komma i tid. De lata sjusovarna, skulle i sina mjuka sängar missa den mycket vackra morgonen



Substantiv:
Det var en tidig morgon. Solen hade bara börjat, sakta men säkert att värma upp asfalten och dess lekpark på skolgården. Ett flertal frusna elever, alla med rinnande näsor, stod och väntade på att bli insläppta i skolans värme. Än var det fem minuter kvar innan klockan skulle visa den tid då vaktmästaren skulle komma och vifta med sin nyckelknippa. Eleverna stod i klungor, påbyltade med halsdukar, jackor, vantar och mössor, och gnällde över solens strålar som inte kunde värma deras kroppar fort nog.
Morgondiset låg fortfarande kvar över skolans fotbollsplan. Några bollar tillsammans med hopprep hade noggrant lagts ut. Snart skulle dagens första idrottslektion börja och det skulle inte vara någon lek för den morgontrötte. Endast de tappra fotbollsfånarna, iklädda fotbollsskor och svettband, skulle komma i tid. Sjusovarna i sina pyjamasar och nattlinnen skulle i sina sängar missa den mycket vackra morgonen.



Verb:
Det var en tidig morgon. Solen hade bara börjat, sakta men säkert, att värma upp asfalten på skolgården. Ett flertal elever hoppade upp och ner, kramade sig själva och varandra, i väntan på att bli insläppta i skolans värme. Än var det fem minuter kvar innan klockan skulle slå åtta och vaktmästaren springande skulle komma och vrida om nyckeln i låset för att öppna dörrarna. Eleverna stod i klungor och pratade, gnällde, över solens strålar som inte kunde värma fort nog. Morgondiset låg fortfarande kvar över skolans fotbollsplan. Likt ett moln rörde det sig nästan inte alls över gräset. Låg bara stilla, höjt några centimeter över konstgräset. Snart skulle dagens första idrottslektion börja. Endast de tappra fotbollsfånarna skulle lyckas masa sig dit i tid. Stretchande, skrattande, redo att ta sig an dagens första fysiska aktivitet. De lata sjusovarna skulle i sina sängar drömma vidare och missa den mycket vackra morgonen



Kan ju börja med att erkänna att det tog mer än en halvtimme att skriva detta. Att inte få korrekturläsa och ändra allt som jag skulle kunna störa mig på var svårt. Såklart har jag läst igenom detta några gånger och gjort några ändringar men har dock inte varit lika petig och kritisk som jag annars brukar vara. Så, nu har jag erkänt detta, kanske ska jag ta och börja reflektera lite?
Adjektiv - Texten får mycket mer liv och man uppfattar också lättare en slags stämning med hjälp av alla beskrivande ord.
Substantiv - Texten blir ganska torr, platt och tråkig då man inte får grepp om någon slags känsla i texten.
Verb - Verben hjälper en att få inblick i händelserna på skolgården denna tidiga morgon.

Miljöbeskrivning (uppgift tre)

Så. Nu är den uppgift som jag haft mycket svårt att utföra klar. En dag försenad, förvisso, men färdig. Äntligen.

Under den smala träbron rinner ån. Små, små vattenfall forsar över stenarna där vattnet ökar i hastighet. Vitt skum bildas i det bruna vattnet. Runtomkring börjar växtligheten byta om till höst. Trädens löv gulnar och det faller då och då ner blad i vattendraget. Ensamma, ett i taget, lämnar de sina träd, sina grenar. Några ligger stilla, andra följer med i det forsande vattnet. Vissa försvinner under dess yta. Kanske dras de av en underström bort, kanske lägger de sig bara på vattnets bruna botten. Den gråa himlen går att skymta bakom trädens kronor.
På de hala stenarna runt vattnet är det bara mossan som kommer att behålla sin klargröna färg. Allt annat kommer slutligen att bli brunt och grått. Förvandlingen har endast tagit sin början.

Än har inte alla fåglar flugit söder ut. Fortfarande kan man höra deras kvittrande. På ett språk, okänt för människan, kommunicerar de med varandra. Låter som sånger men är det knappast. Åns vatten forsar ständigt, aldrig samma vatten över samma sten. Sluter man ögonen är vattnets resa det man hör. Snart glöms tankarna bort, det rinnande vattnet blir det enda bestående.

Regnet har inte lämnat något i lövskogen torrt. Levande som dött, allt, har tagit emot molnens regndroppar. Vattnet i ån är inte längre uppvärmt av solens strålar. Skulle man falla från en utav de många hala, blöta, stenarna ner i vattnet skulle kroppen fort domna av köld. Sticker man ner handen i det kalla vattnet tar det inte många sekunder innan det känns som isbitar mot huden. Håller man kvar den tillräckligt länge måste man sedan värma den för att återfå rörligheten i fingrarna. De kalla höstvindarna som då och då sveper förbi skulle inte vara mycket till hjälp.

Det regn som nyligen fallit har tvättat bort de flesta dofter i skogen. Det som vunnit kampen att nå en människas näsa är fukten. Denna doft och den blöta jorden är det man känner när man promenerar över bron över vattnet. De andra lukterna får ge vika. Kanske kan en hund känna dofterna av de regnvåta växterna, kanske inte. Men för en människa skulle bara fukten och möjligtvis jorden vara det mest uppenbara. En promenerande person uppfylld av sina tankar skulle inte ens tänka på vad skogen runt omkring henne doftade. Inte skulle det vara så konstigt, omgivningen doftade just det vi människor skulle kalla ”ingenting”.

Vattnet i ån bjuder ingen till att dricka det. Med sitt smutsiga innehåll skulle det bara lämna den törstige ännu mer törstig. Jordpartiklarna i det skulle göra den som längtar efter vatten ännu mer torr i munnen.

Slutgiltigt resultat:
Än har inte alla fåglar flugit söder ut. Fortfarande flyger några ovanför lövskogen och dess å. Fåglarnas kvitter, deras språk, dämpas av vattendragets forsande. Vattnet rusar fram över stenarna och bildar små, små vattenfall. Ibland singlar gulnande löv ner från sina träd, sina grenar, för att följa med på vattnets resa. Ett löv kommer inte längre än att det stilla ligger på åns yta och blickar upp mot den gråa himlen. Ett annat dras med under det iskalla vattnet för att sedan lägga sig på dess bruna, jordiga botten.
Solstrålar har slutat skina över ån. Den en gång blåa sommarhimlen är sedan länge gömd bakom moln. Molnen har kramats ur och inte lämnat något, vare sig levande eller dött, torrt. Stenarna runt ån är hala och förrädiska. Går man inte försiktigt snavar man snart ner i det smutsiga vattnet, där simmande jordpartiklar skulle göra den olycksaliges längtan efter rent vatten outhärdlig.
Fukten i luften och den blöta jorden är de enda dofter som vunnit kampen mot regnet. Allt annat som tävlat om näsans uppmärksamhet är bortspolat. Bortspolad och bortglömd kommer snart sommarens grönska att vara. Löven kommer slutligen att inta färgen brunt och krasas sönder under den promenerandes sko. Alldeles förtidigt kommer allt att vara brunt och grått. Det enda som tappert kommer behålla färgen är den oberoende mossan. Årstidens förvandling har bara börjat.

Eftersom jag aldrig varit särskilt intresserad av att läsa miljöbeskrivningar var denna uppgift en stor och jobbig utmaning för mig. Jag försökte allt som allt beskriva tre olika miljöer. I princip hela söndagen gick åt att verkligen försöka, men förgäves, beskriva köket, arbetsrummet och Kvarnbo. Tillslut gav jag upp. Nästa dag tog jag mig i kragen och cyklade återigen till Kvarnbo. Där vandrade jag omkring och luktade, kände, såg, smakade och lyssnade till min omgivning. Gick mycket bättre, även om lukten och smaken var väldigt svårt att beskriva. Det är väldigt svårt att känna en doft i en nytvättad skog och det är ännu svårare att känna en smak i den. Tillslut fick jag ta till min fantasi och ja, ovanför är resultatet. De sinnen jag fann enklast att beskriva var synen och hörseln. Antagligen är det för att det är dessa jag hela tiden är medveten om att jag använder. Om jag nu ska välja en utav texterna och säga "den här blev bäst" så måste det bli hörsel-beskrivningen. Där tyckte jag att jag lyckades bäst med att fånga det som verkligen var.

Uppgift två.

Han gick uppför backen. När han kommit upp stannade han och såg ut över staden. Det regnade och egentligen hade han bråttom, men han dröjde sig ändå kvar. Tittade ut över sin hemstad som var honom så kär. Framför honom såg han slottet, bredvid stod kyrkan. Träden i allén framför de två ståtliga byggnaderna svajade i samförstånd med sina gröna kronor. Trots att ösregnet omslöt staden i en grå dimma var den det mest färgstarka och betryggande mannen sett. Han tog in hela stadsbilden, log, och gick vidare. Han var dyngsur.

Han gick uppför backen. När han kommit upp stannade han och såg ut över staden. Det regnade och egentligen hade han bråttom, men han dröjde sig ändå kvar. Han tog sig tiden till att lyssna till alla ljuden. Brummandet från bilarna. Den ilskna fiskmåsen i skyn. Regnets piskande mot lövverk och gator. Han hörde allt, lyssnade till allt. Tillslut hörde han bara sina egna andetag. Då var det dags att gå.

Han gick uppför backen. När han kommit upp stannade han och såg ut över staden. Det regnade och egentligen hade han bråttom, men han dröjde sig ändå kvar. Han blickade upp mot himlen och lät dess skyfall träffa honom i ansiktet. Som små ilskna pilar sända av krigshärjade soldater mötte regndropparna hans ansikte för att sedan uppgivet rinna ner. Vinden blåste honom hårt i nacken och han frös. Mannen gillade höstens obarmhärtiga välkomnande.

Han gick uppför backen. När han kommit upp stannade han och såg ut över staden. Det regnade och egentligen hade han bråttom, men han dröjde sig ändå kvar. Det luktade höst nu, en ny tid var på väg. Frisk och kall luft. Regnet som droppade ner mot de redan så blöta kullerstenarna doftade så som regn mot sten gör. Rent. Doften av alla skor vars bärare haft så många förväntningar var sedan länge bortsköljd. Det luktade höst nu. Den var på väg.

Han gick uppför backen. När han kommit upp stannade han och såg ut över staden. Det regnade och egentligen hade han bråttom, men han dröjde sig ändå kvar. Regnet som blandats med luften smakade något. En smak av sot och avgaser blandat med sommarminnen. Ljuva, mjuka, söta minnen. Dessa minnen hade nu sommarvinden tagit med sig bort. Hösten började sakta men säkert etablera sig i staden.

En mix av alla sinnen:
Han gick uppför backen. När han kommit upp stannade han och såg ut över staden. Det regnade och egentligen hade han bråttom, men han dröjde sig ändå kvar. Sommaren var snart över och hösten var på väg att lägga sig över hans hemtrakter. Ännu hade trädens löv inte hunnit inta höstmodet. Trädens fortfarande gröna kronor svajade i samförstånd utanför det ståtliga slottet och den vackra kyrkan. Gatorna runt dessa centrala byggnader var tomma.
En ensam fiskmås skriade i skyn. Mannen riktade blicken mot himlen men såg inte fågeln vars skrikande hade berört honom. Istället kände han alla de tusentals regndroppar som föll över honom. Sända som ilskna pilar av krigshärjade soldater träffade dem hans ansikte för att sedan uppgivet rinna ner.
En kall vind blåste honom i nacken och han frös. Den varma sommarvinden hade sedan länge svept förbi staden och tagit med sig alla minnen. Ändå kände mannen, när han smakade på regndropparna, att den ljuva sötman som sommaren inneburit för honom fortfarande fanns kvar.
Regnet tvättade hela staden ren. Det doftade nytt, friskt. En odefinierbar lukt. Mannen var redo nu. Han kunde lägga den fina sommaren bakom sig. Blicka framåt. Le. Mycket gott skulle komma hans väg, det kände han på sig.
Han stod kvar ett tag till. Tog in stadsbilden. Lät regnet tvätta honom ren. Han blundade och tog ett djupt andetag. Lyssnade till tystnaden. En ny tid var på väg. Mannen tyckte om höstens obarmhärtiga välkomnande. Med ett leende på läpparna fortsatte han sedan att gå för att uträtta sitt ärende. Dyngsur, men lycklig.

Kan inte direkt påstå att jag är riktigt nöjd med den här texten. Känns ihopslafsad, vilket den också är. Tyvärr är den också rätt rörig. Det stora fel jag gjort är att jag hoppat från känsla till känsla och detta är något som jag stor mig på. Egentligen skulle texten behövas mycket mer omarbetning men jag får skylla mig själv då jag är ute i sista minuten.

Slutresultatet av "stoffet"

(Är medveten om att styckesindelningen ser lite knasig ut. Men det får vara så tills jag kommer på hur man ändrar inställningen för tabbar på internet.)

Spegel, spegel på väggen där. Säg vem som mest perfekt i världen är. Helst av allt ville hon lägga sig ner i sängen och låta sömnen vagga in henne i en värld där inget ont kunde nå henne. Släcka lyset, låsa dörren och bara ligga och andas i mörkret. Istället hade hon tänt lampan och ställt sig framför spegeln. Hon hade riktat ljuset så att hon på intet sätt kunde undgå att märka minsta lilla skavank på sin kropp. Runt omkring hennes fötter låg högar av kläder. Kläder som hjälpte henne att dölja eller smycka den personlighet som var hennes egen. Ingen skulle någonsin få grepp om vem hon egentligen var. Att folk skulle genomskåda hennes skådespeleri var flickans största rädsla. Människor fick ha sina förutfattade meningar, bara hon lyckades lura dem.
Spegeln fungerade som en drog. Den skrek på henne. Se på dig själv. Se om du kan lista ut hemligheten. Se om du kan se att du är du.
När hon väl stod framför spegeln förvånades hon över att det fotogeniska ansiktet var hennes eget. Det passade inte ihop med hennes inre. Där inne fanns något som var mycket fult. Inom henne bodde ett monster och värre än den värsta sjukdom åt det upp henne. Men det syntes inte utanpå. Utanpå såg hon ut som vem som helst.
- En fullkomligt normal flicka, som hennes doktor skulle säga.
Det var bara hon själv som kunde se likgiltigheten i sina ögon när hon stod framför sin värsta fiende. Hon visade alltid omvärlden den mask som för tillfället passade. För det skulle de gå på. Lättköpta som de var.
Spegel spegel på väggen där, säg vem som mest perfekt i världen är.
- Du är inte du, väste hon till sig själv. Jag är inte jag.
Därefter knöt hon sin näve och krossade spegeln. Spegelbilden gick i tusen bitar. De uttryckslösa ögonen lämnade henne ifred. Det som återstod att se var en snedvriden bild av en flickas kropp vars riktiga personlighet var inlåst. Inlåst bakom alla fack. Facken av förväntan, press och stress. Arkiverade i ordning, redo att tas fram. Att behaga omgivningen med.
Blodet rann nerför hennes knogar, droppade ner på modet på golvet. Fläckade ner dem olika personlighetstyperna. Lämnade spår. Skulle verkligheten se nu?
Spegel spegel på väggen där, säg vem som mest perfekt i världen är.

Tankar och funderingar kring uppgiften:
Såg inte fören nu att texten skulle vara diktliknande och ge en slags inblick i miljön. Detta vet jag i sådana fall inte om jag lyckats med, men samtidigt så känner jag att detta verkligen är en text som jag kan stå för. Texten kändes som något nödvändigt att skriva då jag haft den i tanken under en lång period. Därför var det inte särskilt svårt att producera denna text när jag väl kommit igång. Tre-radingarna var också till en stor hjälp för fullbordandet.

Att få respons på texten kändes bra och inte särskilt otäckt. Fick positiv respons vilket också kändes bra. Har inte så mycket mer att skriva för stunden. Hej hopp!

Tio tre-radingar

Det var inte det enklaste att sitta och skriva ner tio diktliknande små texter. Jag har aldrig varit bra på att skriva dikter, och när jag väl försökt har det bara blivit oseriösa projekt som jag själv skrattat åt. Det händer att jag läser gamla dagböcker och ser ett förhoppningsfullt, men patetiskt, försök till poesi. Detta har gjort mig ännu mer övertygad om att det här med dikter inte är något som passar mig. Därför saknades inspirationen till att skriva ner dessa tre-radingar men slutligen kom det. Vissa är jag nöjd med, andra mindre. Men, kanske ska jag sluta babbla nu och bevisa att jag gjort uppgiften.

Med örngott, ett trött huvuds viloplats
Lika mjuk som en mors öppna famn
Vaggar dig försiktigt in i sömnen

Lyser upp
Tänds i mörker
Jagar bort det onda, svarta

Visar hur du ser ut
Ger din personlighet ett yttre
Sätter ett ansikte till den du är

En annan verklighet
En verklighet som bara visas när man vill
I ljud och bilder beskrivs den yttre världen

Låser vid behov
Stänger ute, stoppar allt
Nyckeln är nyckeln till lugnet

Sköna toner
Täpper till, lugnar ett oroligt sinne
En förstående vän med alla dem kloka orden

En hög av färger
Modet på golvet
Skriker efter att få ge personligheten en ny look

Tiden går
En ny tid lägs efter en annan
Era efter era, år efter år

Fotoramen med vännen så kär
Betryggande
Jag vill ge henne en kram

Gapar efter föda
Fylls med glädje
Tar hand om det som förkastats

Det största problem jag hade var att försöka ge sakerna i fråga liv. Är medveten om att jag inte lyckats med varenda en, men å andra sidan lyckades jag med några.