Jag är.

Jag är.
Jag är piskan i slavdrivarens hand
Jag är.
Jag är sanningen i den tvistade verkligheten
Jag är.
Jag är Pandoras trasiga ask
Jag är.
Jag är romantikern född för sent
Jag är.
Jag är drömmarens fot i det orealistiska
Jag är.
Jag är hela världen, samtidigt ingenting
Jag är.
Jag är såret i den flåddes rygg
Jag är.
Jag är vandraren ovanför dimman
Jag är.
Jag är så mycket, men är ändå bara jag
Jag är.

Då var det dags att reflektera över denna uppgift. Så....hur jag tyckte det var att skriva den? Hm.....räcker det med att skriva att det var med blandade känslor? Vad dikten egentligen ska säga som mig som person vet jag knappt själv, men jag skulle väldigt gärna vilja slippa emo-stämpeln som det är så lätt att sätta så fort någon skriver något mindre glatt. Vad jag vill ha synpunkter på är också svårt att säga, tänker lämna det fritt. Skriv att den är bra, skriv att den är dålig, det spelar faktiskt inte så stor roll. Jag kan stå för den, och det är det viktigaste. Tycker dock att det är lite..hm..vad ska jag skriva...obehagligt (i brist på bättre ord) att dikten kan tolkas och analyseras i tusen olika versioner.
Meningen med den här dikten är väl...tja...det kanske inte finns någon mening med den. Den är min, helt enkelt. Bra eller dålig, who cares?