Dikt utifrån prosa-text

Jag ska vara ärlig, jag har omtolkat uppgiften lite. Eftersom jag fick inspiration från en prosa utgår jag ifrån den. Jag gör alltså inte om den till en dikt. (Hoppas att detta går för sig, annars är det bara säga till mig att göra om)
Nåväl, fastnade vid ordet vapen i prosa-texten och här är vad som kom fram tack vare det:

en sköld
värmer
inte ett
ensamt hjärta

Jag är nöjd. Det är jag oftast när saker och ting kommer från hjärtat och jag slipper tvinga fram något.

Högt tempo, hänger du med?

Tyvärr sker inte radbytet riktigt som jag vill, tror att det beror på inställningarna i den här bloggen. Dikten inger inte riktigt den känsla som jag vill förmedla nu när raderna är lite..öh..crazy..här i bloggen. Hoppas du har överseende med detta.

Spring spring spring fort som fan! börja springa lätt snabbare fortare, kämpa på!
andas fortare nu pulsen ökar jag tror jag svimmar, jag springer springer springer fort som fan
Högt tempo, hänger du med?
men spring då, spring spring spring tillsammans med mig tillsammans springer vi i ett rusande tempo, som i ett moln virvlar vi fram hinner inte stanna och se efter svetten rinner
Högt tempo hinner du med?
vi springer, tillsammans du och jag från allt och alla, ett dammoln efter oss i gruset där vi
rör oss. Springa, sprang, sprungit. springer fort som fan! Andetag hugger i lungorna nu
smärta! korta andetag. Spring rusa spring rusa spring rusa spring
spring rusa spring med mig, med dig. Själv. rusa spring aldrig gå, det hinner ifatt!
svetten rinner, spring, spring för fan! Rusa.
Högt tempo, hänger du med?

Tänka sig! Det här med dikter börjar ju faktiskt bli lite roligt! Jag tycker att det är skojigt att testa på saker som man aldrig gjort förut, och denna dikt är ett bra exempel! Väldigt intressant sätt att skriva på!
Jag gillade att skriva den här dikten, kändes inte alls dumt. Eftersom Nadja ville att dikterna skulle ta fasta på ett högt tempo var det just det som fick bli temat i min dikt. Vet som vanligt inte vad jag vill ha respons på, skriv vad ni tycker, helt enkelt!

Är tiden ute nu?

Dikt numero 3:

Klockor hänger, modstulet
Är tiden ute nu?
Sekunder, timmar, dagar, år, ett töcken
Är tiden ute nu?
Visarna smetas ut, suddas, glöms bort
Är tiden ute nu?
Sakta försvinner fröken Ur
Är tiden ute nu?
Allting bleknar, går i mörker
Är tiden ute nu?
Tiden är ute. Nu.

Det kändes bra att skriva den här dikten, är faktiskt nöjd. Dikten är inspirerad av de ord vi skulle skriva ner när vi såg på de olika konstverken. Tycker att den speglar min stressiga vardag väldigt bra. Vad jag vill ha synpunkter på i denna dikt är svårt att säga, men det skulle vara väldigt intressant att se hur alla andra tolkar den.

En dikt i förvandlingens tecken (...typ)

Jahapp. Ännu en dikt efter mina tappra försök som "poet"! Tyckte att det var ganska enkelt att skriva ner den här dikten eftersom dikter får vara hur konstiga och knäppa som helst. Jag kan lika gärna erkänna att jag inte har särskilt mycket till övers för den här dikten, men samtidigt kan jag inte påstå att jag avskyr den (då skulle jag aldrig lagt upp den). Så...tja...här är dikt nummer två av fem. Dikten ska på något vis handla om förvandling. Hur och varför, det får man tolka själv.

Ljus speglas i fönstret

Speglar utslagen knopp som

Under natten genomgått

Förändring

Utslagen krona ler mot sol

Röda blad, kommit ur

Sitt gömme

Aldrig mer

Sjunger de

Aldrig mer

Om du sitter och sliter ditt hår för konstiga eller fula meningsformuleringar så kan jag passa på att säga att det faktiskt ska vara så.

Jag är.

Jag är.
Jag är piskan i slavdrivarens hand
Jag är.
Jag är sanningen i den tvistade verkligheten
Jag är.
Jag är Pandoras trasiga ask
Jag är.
Jag är romantikern född för sent
Jag är.
Jag är drömmarens fot i det orealistiska
Jag är.
Jag är hela världen, samtidigt ingenting
Jag är.
Jag är såret i den flåddes rygg
Jag är.
Jag är vandraren ovanför dimman
Jag är.
Jag är så mycket, men är ändå bara jag
Jag är.

Då var det dags att reflektera över denna uppgift. Så....hur jag tyckte det var att skriva den? Hm.....räcker det med att skriva att det var med blandade känslor? Vad dikten egentligen ska säga som mig som person vet jag knappt själv, men jag skulle väldigt gärna vilja slippa emo-stämpeln som det är så lätt att sätta så fort någon skriver något mindre glatt. Vad jag vill ha synpunkter på är också svårt att säga, tänker lämna det fritt. Skriv att den är bra, skriv att den är dålig, det spelar faktiskt inte så stor roll. Jag kan stå för den, och det är det viktigaste. Tycker dock att det är lite..hm..vad ska jag skriva...obehagligt (i brist på bättre ord) att dikten kan tolkas och analyseras i tusen olika versioner.
Meningen med den här dikten är väl...tja...det kanske inte finns någon mening med den. Den är min, helt enkelt. Bra eller dålig, who cares?

Pappas lilla flicka

Så. Nu är den färdig. Kan inte direkt påstå att den är något man gärna vill hänga i julgranen. Den novell som jag till en början startade med ligger i lä, det känns som att den är alldeles för komplicerad och stor för att skrivas ner under några veckor (dessutom har jag fastnat). Så här är i stället en mindre bra novell, en novell som varken är storslagen eller kandidat till nobelpriset i litteratur, men färdig (knappt det) är den i alla fall.

Flickan höll hårt i hans hand. Hennes små fingrar var gömda i hans stora näve. Hon tittade upp mot honom och sa:
– Jag ska gifta mig med dig pappa, på en lördag.
Hennes pappa tittade ner på henne med värme i blicken och sa:
– Du är pappas lilla flicka du.
Den lilla flickan med sin rosa lilla klänning log ett lyckligt leende och kramade sin fars hand ännu hårdare.

Hon slängde igen dörren med en smäll och med darrande händer vred hon om nyckeln. Hon tittade sig ursinnigt omkring i rummet, letade efter något att kasta, något som skulle gå sönder i tusen bitar. Hon blinkade irriterat bort några tårar och tog några djupa andetag. Utanför hennes dörr knackade han försiktigt.
– Dra åt helvete!, skrek hon.
Knackningarna upphörde och hon hörde hur han med tunga steg avlägsnade sig från dörren. Hon kastade sig på sängen, stirrade envist upp på en fläck i det vita taket. Tillslut vann klumpen i halsen kampen och tårarna började rinna. Hon förbannade sig själv för att hon grät, förbannade sig själv för att hon inte var starkare.
Enda sedan föräldrarnas skilsmässa hade hon förstått att han skulle åka. Hon hade sett hur drömmen om att ge sig iväg växt i hans ögon. För var dag hade hon betraktat hur han sakta men säkert givit vika för den.
I hela hennes liv hade hon sett upp till honom. Sprungit mot honom när skolklockorna ringt, valt ut hans julklappar med extra vördnad. Hon önskade så att det var hennes mamma hon skrutit om inför de andra barnen, att det var hennes mamma hon ringt till om hon hamnat i knipa. Hon önskade och önskade, men vad spelade det för roll?

Den lilla flickan och hennes pappa gick omkring i staden. Tillsammans kikade de i smyg på människorna som gick förbi dem. De fnissade i samförstånd åt de lustiga figurer som då och då passerade. Ibland vred människorna på huvudet åt deras håll, där de stod och skrattade. Den lilla flickan hade i sitt lilla huvud tänkt att ingen kunde någonsin ha så roligt som hon och hennes pappa.

Hon reste sig upp ur sängen, torkade bort de sista tårarna med handen. För att lugna sig själv började hon att plocka med saker i sitt rum. Visst skulle hon klara att vara utan honom! Hon var en stor flicka nu, hon var inte längre den som behövde pappas näsduk att snyta sig i när hon var ledsen. Han skulle vara ifrån henne och det skulle gå bra! Det skulle gå fint, det skulle gå utmärkt, det skulle…..fan! Hon svor över ännu en tår som rann. Hon behövde honom inte längre, hon var ju snart vuxen!
Hon letade desperat efter något att ta sönder, något som skulle kunna gå att laga. Inom henne skrek en röst utan ansikte, ett skrik som fick henne i rädsla att sätta sig på golvet och slå armarna om sina knän. Flickan begravde ansiktet i dem och önskade innerligt att han skulle stanna.

Den lilla flickan låg och lyssnade på sin pappas betryggande röst medan han läste en godnattsaga. Med olika röster berättade han om drakar, kungar och prinsessor. Ibland tittade de extra länge på bilderna i boken, flickan tyckte om att se på de vackra drottningarna i sina klänningar.
– Sådär vill jag också vara! sa den lilla flickan och pekade på den vackraste drottningen..
– Det är du redan. Du är ju pappas lilla prinsessa du!
Den lilla flickan avundades inte längre drottningen i sin fina klänning, hon var prinsessan i ett rosa nattlinne.

Hon hörde hur han åter närmade sig dörren. Hon stirrade ilsket på dörren, väntade på en knackning. Den kom inte, istället sa han:
– Vi kan väl i alla fall prata om saken?
Flickan satt tyst på golvet och tittade uppgivet på dörren.
– Vad finns det att säga, du åker ju!
– Men lilla gumman, det betyder inte att jag försvinner!
– Du är ju för fan borta i ett år!
Han stod tyst utanför dörren. Hon hörde hur han tog ett andetag för att säga något. Ett litet hopp ilade till inom henne, men hon dödade det snabbt. Hon visste, han skulle ge sig av.
– Det här är ju min dröm. Jag vill hjälpa andra människor! Kan du inte se på det så, att jag hjälper andra människor. Jag kommer ju hem igen!
Flickan stängde genast av det stygn av dåligt samvete som hälsade på inom henne. Hon ville inte dela med sig av sin pappa, hon struntade i om andra behövde honom. Han var hennes och hon ville ha honom hemma.

– Pappa! skrek den lilla flickan.
Hennes pappa kom springande mot henne. Förtvivlat visade hon upp sin lilla arm där en geting ilsket stuckit henne. Stora tårar rullade nerför hennes kinder. Hennes pappa tog henne i sin famn och kramade henne. Blåste lite och pussade på det lilla sticket.
- Dumma geting, sa han, dumma dumma geting!
Den lilla flickan kände hur det svidande sticket lugnade ner sig. Hon tog sin lilla hand och klappade på sin pappas skäggstubbiga kind.
- Snälla pappa, sa hon, snälla snälla pappa!

– Lilla gumman! Du kan väl låsa upp dörren i alla fall!
Flickan tittade på den vita dörren. Såg hur det mässingsfärgade handtaget trycktes ned.
– Du åker pappa! Fattar du!? Du lämnar mig här, fast du lovat att du aldrig ska lämna mig! Kommer du ihåg det pappa?! Du lovade att aldrig lämna mig!
– Jag kommer aldrig att lämna dig! Jag älskar ju dig, gumman!
Flickan kände hur rösten inom henne skrek. Plötsligt fick den ett ansikte. Tillsammans skrek de åt den stängda dörren:
– Men åk inte då! Åk inte, snälla älskade pappa!
I sin förtvivlan reste hon sig upp och öppnade dörren. Hon slängde sig i sin pappas famn.
– Åk inte, grät hon, snälla, stanna kvar!

Den lilla flickan och hennes pappa var och handlade. Hon hade stått och beundrat barbiedockorna när hon plötsligt gripits av ett obehag. Hon snurrade runt, men ingenstans kunde hon se honom. Mathyllorna var höga, ingenstans kunde hon hitta honom. Hon började springa bland hyllorna, hennes lilla hjärta dunkade hårt av rädsla. Plötsligt sprang hon in i någon.
– Där är du ju!
Hon tittade upp och såg sin pappa. Förskräckt hade hon slagit sina små armar runt hans ben.
– Försvinn inte ifrån mig! Jag hittade dig inte!
– Jag är här nu, hjärtat. Jag ska aldrig mer lämna dig igen, jag lovar.
Den lilla flickan kände sig lugn och trygg, pappa skulle aldrig mer gå ifrån henne.

Den lilla flickan har blivit stor. I tårar står hon och ser efter sin pappa på flygplatsen. Om några minuter ska han lämna landet. Hon gråter för att hon inte räckte till, för att hon inte lyckades få honom att stanna. Han ska lämna henne, fast han lovat. När planet lämnar marken förbannar hon den lilla flickan, hatar henne för att hon alltid varit och alltid kommer att vara pappas lilla flicka.

Och ja, hur anknyter då detta till novellhäftet? Jag tog helt enkelt fasta på orden "villkorslös kärlek" från novellen med liknande namn. Villkorslös kärlek är inte alltid så underbart som det låter, vilket jag på någotvis hoppas framgår i den här texten. Hur mycket än flickan tycker att hennes pappa svikit henne älskar hon honom ändå, och är inte det ett tecken på villkorslös kärlek, så säg?

Dikt tre blir till text

Dikten som jag utgick ifrån:

Kastad att iakta

och lyssna telefonsignalers

puls och yta mot fönstrets

halva stumhet



hörde signaler

bortom andhämtning



När jag läser den här dikten får jag en känsla av att det är någon som väntar på att en förälskelse ska ringa. När den väl gör det blir den...tja...nervös, glad, tokig? Jag tog fasta på den känslan och skrev en liten text om hur man kan bete sig när man är upp över öronen kär i någon. Såklart har jag överdrivet kraftigt och kanske var det därför jag tyckte väldigt mycket om att skriva den här texten. Jag kan till och med påstå (och det är inte så ofta, egentligen) att jag är nöjd med den här texten, att det gick lätt att skriva den. Men, nog pratat, här är den:


Jämmer och elände! Han hittade mig tillslut! Under flera år har vi lekt kurragömma, han och jag, och jag har alltid lyckats komma undan genom att välja genialt bra gömställen.
De senaste åren har jag till och med gått omkring och trott att han givit upp letandet, att han slutat hoppats på att någonsin få tag på min ynkliga själ. Mina naiva tankar sa mig att han skulle låta bli att skjuta mig, att han skulle låta mig vara ifred. Men ack, ja ack, så jag missberäknade min fiende!
En morgon flög han in i mitt liv, tog fram sina förbaskade pilar och sköt mig! Man kan ju tycka att han, med tanke på vad han faktiskt står för, skulle visa mig barmhärtighet, men icke! Den vingbeklädde lille jäveln tog fram sin största pil och siktade rätt och slätt på mitt hjärta, och träffade, ja, det gjorde han med råge! Jag antar att mina tidigare smitningar (snygga sådana, om jag får säga det själv) gjort den lille mannen vred och jag kan mycket väl tänka mig att han nu seglar fram på ett segerns moln och skrattar åt sin framgång. Stryk, det skulle han ha!
Min värld är hopplöst rosa och vid varje steg jag tar tycker jag mig höra fågelkvitter. Mitt ansikte verkar ha stelnat i ett enda uttryck, min mun vill inte annat än att spricka upp i ett idiotiskt leende. Om jag inte är tillräckligt vaksam brister den då och då ut i sång (”I believe I can fly….”) vilket har gjort att människor runt omkring vänt sig förvånat efter mig. När de sedan har förstått vilket tillstånd jag befinner mig i har de nickat förstående på sina huvuden och sagt ”Grattis”. Helst av allt skulle jag vilja tala om för dem vad jag tycker att de kan göra med sina grattis mig hit och dit, men inte ens det kan jag förmå mig till att göra längre. Tyvärr tror jag att jag tamefan gått och blivit trevlig!
Mina arbetskamrater har fullständigt tappat respekten för mig. Jag var den som var flitigast på mitt arbete, en högt uppskattad medarbetare som alltid var först med att avsluta sina arbetsuppgifter. Jag har sjunkit i deras aktning, förut pratade de om mig med avundsjuka i rösterna, nu skrattar de gott bakom min rygg. Mycket säkert diskuterar de dem tillfällen då någon utav de gått in i mitt rum i tron om att jag var djupt försjunken i mitt arbete och istället fått se mig i tårar till ”When a man loves a woman” (av någon egendomlig anledning drar den i mina hjärtsträngar på så vis att det måste rinna ur ögonen på mig). Jag har försökt att inbilla dem att jag lider av en hiskeligt jobbig förkylning, men tyvärr har de alla genomskådat mina lögner. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om de sa att de såg glittrande stjärnor i mina ögon!
Men allt detta är inte det värsta. Nej, långt ifrån! Det värsta, det värsta, är att jag skulle vilja tacka honom där uppe, med vingarna. Kanske ge honom en tröja (det måste vara kallt att flyga omkring i bara höftskynket under vintern), kanske ge honom ett par varma långkalsonger. Som ett litet tack, för att han, Amor, kärlekens Gud, aldrig gav upp sitt sökande efter mig, för att han hjälpte mig att hitta kärleken. För det står jag honom i evig tacksamhetsskuld. Jag kommer aldrig att gömma mig igen.

Dikt blir till en ny dikt

Jag har skrivit en dikt! Ha! Ja, det är faktiskt sant! Jag är över huvud taget inte lämpad till att skriva små fina texter och kalla det dikter, men här är en i alla fall!

Dikten som jag utgick ifrån:

Djupt
och sårigt
som skärvor

flimrar
restpartiklar
kvar


Och här är det som jag själv lyckades kladda ner:

Ytligt
och läkt
ett ärr

ett vilande minne
från
en annan
tid

Jag skulle vilja påstå att min dikt är ett slags motsats till den "riktiga" dikten. Men jag orkar inte sitta här och babbla om varför jag tycker det, det får man som läsare tolka själv. Dikter är ju till för att analyseras så att det passar en själv, eller hur? Nu ska jag äta frukost, tack för mig!